Gå direkt till innehållet

Republikens president Sauli Niinistös tal vid öppnandet av den 227:e försvarskursen den 5 november 2018 - Republiken Finlands president

Republiken Finlands President
Normal textstorlekStörre textstorlek
Tal, 6.11.2018

Republikens president Sauli Niinistös tal vid öppnandet av den 227:e försvarskursen den 5 november 2018 

Tasavallan presidentti Sauli Niinistön puhe 227. maanpuolustuskurssin avajaisissa 5.11.2018
Foto: Juhani Kandell

Den riksomfattande försvarskurs som inleds i dag bär ordningsnumret 227. Försvarskurserna är en värdefull tradition och under de kommande veckorna blir även ni en del av denna tradition.

Kurserna ger deltagarna en bild av hur Finland värnar om sin säkerhet. De återspeglar i liten skala nyckelfaktorerna i vår säkerhet. Ni kommer att få en rejäl dos kunskap av era lärare och diskussionsinledare, och säkert också av varandra.

Just det här är vår styrka, en styrka som det finns en alldeles särskild efterfrågan på i dessa tider i vår värld. När människor med olika bakgrund förstår att de har något att ge varandra och att få av varandra växer också deras känsla av samhörighet. När vi känner ett gemensamt ansvar för vårt samhälle är vi också mer benägna att försvara det tillsammans. När denna beredskap dessutom grundar sig på högklassig utbildning och den kompetens den ger är vi mindre utsatta för desinformation och illvilliga försök till påverkan. Jag återkommer till det jag brukar säga: varje finländare är sitt lands försvarare, inte minst mellan öronen.

* * *

I den internationella politiken lever vi utan tvekan i en tid av tilltagande instabilitet och osäkerhet. Många av de tecken på stabilitet som vi känner igen från det förflutna och som vi felaktigt trodde var bestående, vacklar. Många faktorer som skapar instabilitet, och som vi redan låtit falla i glömska, är på väg tillbaka. Och nya riskfaktorer dyker upp vid sidan av dem. De gamla sanningarna gäller inte längre, men sikten mot framtiden är än så länge mycket begränsad. Under dessa förhållanden kräver omsorgen om Finlands säkerhet särskild vaksamhet.

Det gäller att aktivt ta vara på nya konstruktiva möjligheter då sådana öppnas. Vid behov måste vi kunna reagera snabbt på förändringarna i vår omgivning, även när förändringarna inte är önskade.

* * *

Det är det här det är fråga om i Finlands aktiva stabilitetspolitik som berör var och en av de fyra pelarna i vår säkerhet. Vårt nationella försvar, vårt samarbetsnätverk i väst, våra relationer till Ryssland och den internationella regelbaserade ordningen – var och en av de fyra pelarna måste vi ha omsorg om.

Varje enskild pelare skulle i sig vara värd en egen argumentering. Vårt eget försvar som grundar sig på värnplikt utvecklas hela tiden. Vår försvarsmakt har redan nu god beredskap och medborgarnas försvarsvilja är den högsta i Europa. De förestående stora upphandlingarna stärker vår försvarskapacitet ytterligare. Detta har två viktiga effekter på vår säkerhet: samtidigt som vi upprätthåller en hög tröskel mot eventuella inkräktare blir vi en allt viktigare partner.

I vår relation till Ryssland håller vi strängt fast vid den gemensamma europeiska linjen om sanktioner, en linje vi själva har varit med och beslutat om. Samtidigt är det viktigt för oss att föra en tydlig och smidig dialog med Ryssland i frågor som gäller såväl vårt grannförhållande som internationell säkerhet. Denna dialog har fungerat väl.

Vi arbetar kontinuerligt för en regelbaserad ordning dels på etablerade internationella forum, dels genom att erbjuda våra goda tjänster och innovativa lösningar för att främja en dialog. Mänsklighetens stora ödesfrågor kräver globala svar. Utan dem rubbas vår säkerhet. Som exempel kan vi ta klimatförändringen. Att värna om vår planet är också ett slag av försvar.

* * *

Av de fyra pelarna koncentrerar jag mig i dag i första hand på vårt försvarssamarbete. Under de senaste åren har vi konsekvent byggt upp denna helhet. Men det har antagligen hänt så mycket inom en kort tid att samarbetets väsen verkar ha blivit oklart för många.

Jag vill nu så ingående som möjligt klargöra för vad det handlar och inte handlar om. Vårt samarbete torde vara lättast att analysera med hjälp av de olika ramarna för det: medlemskapet i Europeiska unionen, Nato-partnerskapet, deltagandet i mindre landgrupper och våra bilaterala samarbetsarrangemang med enskilda länder.

* * *

Jag har länge varit oroad över den europeiska säkerhetspolitikens tillstånd. Under de senaste åren har man i försvarssamarbetet inom EU äntligen gjort viktiga framsteg, både inom finansiering och det så kallade permanenta strukturerade samarbetet. Diskussionen om en europeisk armé leder lätt till missförstånd. Faktum är att det i unionen redan finns 28 nationella arméer mellan vilka samarbetet kan utvecklas.

Den verkliga kärnan i det europeiska försvaret finns dock i Europeiska unionens fördrag. I artikel 42.7 i Lissabonfördraget konstateras det att om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel. Texten är mycket kraftfull. Men vi vet inte ännu med säkerhet vad tillämpningen av den skulle innebära i en krissituation.

Därför är jag glad över Frankrikes president Macrons vilja att inleda en diskussion om innebörden i den ovannämnda artikeln. Det betyder inte alls att fördraget ska öppnas, utan att den nuvarande skyldigheten ska verkställas. Låt mig meddetsamma säga att trots att den ovannämnda artikeln är en del av EU-fördraget är en eventuell verkställighet av den inte EU-politik, utan tydligt en del av medlemsstaternas nationella utrikes- och säkerhetspolitik.

* * *

Vårt intresse för att utveckla det europeiska försvaret och EU:s biståndsskyldighet betyder inte att vi ifrågasätter betydelsen av Nato. Natos roll som garant för säkerheten i Europa, precis som dess närvaro i Östersjöområdet, är en viktig källa till stabilitet. Eftersom medlemmarna i stor utsträckning är desamma i båda innebär en förstärkning av EU:s försvar oundvikligen som biprodukt också en förstärkning av Nato. Att Europa tar större ansvar, det är precis vad Förenta staterna har efterlyst i flera årtionden. Men det är på intet sätt fråga om ett nollsummespel.

Finlands och Sveriges täta partnerskap med Nato är för oss en värdefull del av vårt internationella samarbete. Detta inbegriper såväl politisk dialog som deltagande i gemensamma övningar. I fråga om övningsverksamhet tycks det största allmänna intresset väckas av fysiska övningar, såsom Trident Juncture som för närvarande pågår i Norge. Det är också nyttigt att våra trupper deltar i dem för att utveckla sina praktiska färdigheter och kompatibiliteten. På samma gång övar vi oss att lämna och ta emot internationellt bistånd i enlighet med vår nya lagstiftning. Men jag poängterar att det är uttryckligen fråga om en fältövning för att träna den militära kapaciteten, och att man av detta inte ska dra några säkerhetspolitiska slutsatser.

* * *

Av helt annan karaktär är däremot de Nato-övningar i beslutsfattande som behandlats mycket mindre i offentligheten och som vi i egenskap av partner har deltagit i tillsammans med Sverige. De här CMX-krishanteringsövningarna skissar på allvar upp de politiska gränserna för vårt Nato-samarbete. Just därför är det utrikesministeriet som svarar för beredningen av dessa övningar, medan det är försvarssektorn som ansvarar för fältövningarna.

Trots vårt täta partnerskap finns det dock gränser, för båda parter. Vi är inte medlemmar i Nato. Vi agerar vid övningarna precis såsom vi skulle handla i verkligheten. Vi deltar alltså inte i beslutsfattandet enligt artikel 5 i Natos stadga eller genomförandet av det. I enlighet med riksdagens ståndpunkt bevakar vi vårt eget territorium och vi låter inte andra använda det för fientliga ändamål mot tredje parter. Hit får ingen komma utan att vara bjuden.

Med hjälp av de gemensamma övningarna säkrar vi att det varken i Nato-länderna eller i Sverige, lika litet som här hemma, råder någon missuppfattning om hur vi skulle agera i fall av en kris. Den tilltagande förutsägbarheten befäster för sin del stabiliteten på vårt territorium.

Men vi deltar inte automatiskt i övningar. Beslut om deltagande fattas alltid utifrån en utrikes- och säkerhetspolitisk helhetsbedömning. Med Nato har vi i vår gemensamma och planmässiga övningsverksamhet redan framskridit så att det knappast vad kvaliteten gäller finns något behov av nya öppningar. I fortsättningen är det snarare fråga om att uppdatera redan inhämtade kompetenser och insikter.

* * *

Utöver EU-medlemskapet och Nato-partnerskapet bedriver vi också försvarssamarbete i mindre landgrupper. Förutom samnordiska Nordefco har vi målmedvetet sökt oss till samarbetsforum grundade av de tre stora länderna i Europa – Tyskland, Storbritannien och Frankrike. Landgrupperna kompletterar varandra och de inverkar inte på samarbetet inom EU-strukturerna.

Vi har ytterligare intensifierat också det nätverk som består av våra bilaterala relationer. Inom försvarssektorn har vi nyligen undertecknat bilaterala samarbetsdokument med inemot tio länder. Med Sverige och Förenta staterna har Finland ett gemensamt avtal om trepartssamarbete. Samförståndsavtal och avsiktsförklaringar ger oss varken avtalsförpliktelser eller säkerhetsgarantier, men de underlättar det praktiska samarbetet i eventuella krissituationer.

Och det är just det här hela det internationella försvarssamarbetet handlar om. Vi sätter inte allt på ett kort, utan försäkrar oss om att ha ett brett partnerurval.

* * *

Avslutningsvis vill jag ta upp den aktuella situationen inom nedrustning, en fråga som faller inom området för vårt internationella avtalssystem, alltså den fjärde pelaren.

Det kalla kriget skapade en stor klyfta mellan stormakterna, det dåvarande Sovjetunionen och Förenta staterna, men av rädsla för varandra fick det dem också att införa gemensamma spelregler. Resultatet blev START- och INF-avtalen för att begränsa missiler för lång- och medeldistans – vilket man också lyckades med.

I dag är situationen mellan Ryssland och Förenta staterna en annan. New START-avtalet som ersatte det gamla START-avtalet är på väg att löpa ut, och man har inte nått enighet om fortsättningen på det. Förenta staterna har meddelat att det tänker träda tillbaka från INF-avtalet. Vardera avtalsparten har hävdat att den andra parten bryter mot avtalet.

Som ett arv efter det kalla kriget har vi haft ett fungerande avtalssystem för att begränsa kärnvapen. Nu löper det alltså en risk att gå om intet. Ett avtalslöst tillstånd skulle medföra enorma risker. Det gångna kalla kriget skulle övergå i ett iskallt krig.

Också i övrigt är situationen i dag en annan. Polerna i världen har blivit all fler, och avtal om rustningskontroll är inte längre en affär mellan endast  två parter. Detta ger den internationella gemenskapen möjlighet att åtminstone försöka främja nedrustningen.

Dispyten mellan Förenta staterna och Ryssland i missildebatten har lyft fram Europa, inte som subjekt utan som objekt. Missiler med medellång räckvidd i Ryssland eller Europa är en källa till fara. Det är ytterst viktigt för Europa att undvika detta.

Finland har erbjudit diplomatiska ”goda tjänster” och under de senaste åren har det också funnits efterfrågan på dem. Under mina följande möten med stormaktsledarna kommer jag att ta upp nedrustningsfrågorna och Finlands beredskap att påskynda en ny förhandlingsomgång. Fredsforumet i Paris som äger rum under veckoslutet och de diskussioner som förs parallellt med det är ett ypperligt tillfälle att försvara det regelbaserade säkerhetssystemet. Det är skäl för Europa att framhålla denna anda som dessutom öppnar ett arbetsfält för Finland under vårt kommande EU-ordförandeskap.

* * *

Bästa kursdeltagare!

Jag vet av egen erfarenhet att ni kommer att får det tufft här. Det oaktat önskar jag er alla en lärorik och tankeväckande försvarskurs. Tack.

Skriv ut
Detta dokument

Uppdaterat 9.11.2018

© Republikens presidents kansli Mariegatan 2, 00170 Helsingfors, tel: (09) 661 133, Fax (09) 638 247
   Information om webbplatsen   webmaster[at]tpk.fi